Personal vid Karlskrona hattfabrik

Sidan revideras allt eftersom ny information tillkommer.

Ett stort tack till alla som bidragit med ovärderlig hjälp!

Om du har synpunkter på innehållet eller om du har information om hattfabriken och/eller dess personal är du välkommen att höra av dig via e-post till hattfabrik @ flyborg.se.

Se även hattfabrikens minnesskrift (tryckt 1922) som innehåller många fotografier av olika fabriksmiljöer (här till höger en bild från lagerrum för ull) samt Hans Lindqvists fotoalbum (1950- och 1960-tal).

Seelig, Emil

Verkmästare.

Emil Seelig föddes 1910-12-27 i Periam, Rumänien.

Fadern var direktör vid Korbers hattfabrik i Periam, Rumänien (död 1945-06-06). Modern var Maria Anna Theresia Seelig, född 1879-08-05 i Österrike (död 1975-09-14 i Karsabäck, Rödeby).

1936-02-16 vigdes Emil Seelig i byn Periam med den unga Irene, född 1915-08-09 i Rumänien. Bröllopsfotot och texten, om makarna Seelig, här nedan har hämtats ur boken "No, I'm from Borås" (utgiven 2004, s 40-46) av Ola Wong (som gett mig tillstånd att använda materialet här) Stort tack Ola!

Efter vigseln flyttar Irene in hos Emil och hans föräldrar och Ola Wong skriver "... Tre år senare invaderar Tyskland Polen och kriget börjar. Irene går hemma med barnen. Emil börjar på sitt drömprojekt: angoragarnspinneriet Angar. Han skaffar kritvita kaniner med blodröda ögon som snabbt förökar sig i tusental. Han importerar specialmaskiner från Tyskland och anställer 55 arbetare för att jobba i treskift på den nya fabriken. Han blir känd i hela landet för sin storstilade satsning. Och han drömmer om att bygga ut. Irene å sin sida avskyr djuren som rasslar i sina stålburar när hon ska ge dem mat..."

"...1940 går Rumänien med i kriget på Tysklands sida. Byns judar beordras att flytta från landsbygden till getton i städerna. Irene och Emil köper ett hus bredvid Angar, på Järnvägsgatan. På innergården växer vindruvor på spaljéer, det finns blomrabatter och en matkällare med klockspel av rökta skinkor i taket. Irene har lyckats: hon har gott anseende i byn, en driftig make, drömmar, hus, släkt och vänner och redan fyra friska barn..."

1943 kommer "...propagandaofficerare från Tyskland...till Periam. Männen i arbetsför ålder i byn kallas till mönstring och inskrivning... de med tysk härstamning får välja mellan att gå in i den rumänska armén eller Waffen-SS. Emil liksom de andra tyska männen väljer det sistnämnda. Rekryterna får en kort, bristfällig utbildning och skickas sedan till fronten..."

"...Irene får inga brev. Däremot kommer det allt oftare kuvert från myndigheterna till grannarna i byn. Till slut varje dag. Dödsbud..."

"...Några kvarter från Irene och Emils hus på Järnvägsgatan ligger en liten grönmålad söt järnvägsstation. Där kör de sovjetiska soldaterna fram en Stalinorgel. Under ett oavbrutet ylande flåsar den iväg katyusha-raketer över Järnvägsgatan. Tyskarna svarar med lätt fältartilleri. Irene och barnen sitter i jordkällaren medan soldaterna smular sönder gravstenarna, vinspaljén, stockrosorna och varandra därovanför... Tyskarna har drivit ut ryssarna ur byn - tillfälligt. Militär springer från hus till hus: »packa era saker. Ni måste fly, snabbt!«..."

Dottern I. Maria Seelig berättar för Ola Wong: "...Jag var åtta år och äldst. Min uppgift var att hålla ihop syskonskaran. Morsan hade Lill-Emil att ta hand om. Han var bara 16 månader och kunde inte gå... Jag räknade och räknade. 1-2-3 barn, 1-2-3 barn...". Familjen packar för flykten och då kommer en av faderns "...arbetare på hattfabriken på vägen utanför huset. Han går fram och hälsar på direktören. Sedan stjäl han väskan med familjejuveler..." av fadern. Karavanen av flyktingar lämnar Periam 1944-09-28. "...De sovjetiska soldaterna i vägrenen utanför byn har svartnande ansikten. Kropparna har redan svällt upp i sensommarhettan och börjat ruttna. Så ser Irene sin hemby för sista gången...".

"Rumänsk civilbefolkning hjälper de sovetiska soldaterna att ta sig in i byn igen. Efter hårda strider retirerar tyskarna. Dagarna efter kommer serber från grannbyarna och ..... Emils drömprojekt, fabriken Angar, plundras, vandaliseras och stängs..."

"Irene lyckas ta sig ombord på färjan [vid floden Theiss, Jugoslavien]... Allt bagage, allt svärmor har sparat och samlat för att få med sig, blir kvar på andra sidan floden i regnet. Familjen lastas in i en boskapsvagn, tåget sätter sig långsamt i rörelse..." Resan varar i två veckor. Tåget stannar i Österrike och då hade Irene tappat bort sin sista säkerhet, en påse med sina egna smycken. "I juni 1945 bestämmer den sovjetiska ockupationsmakten att alla rumänien-tyskar ska åka tillbaka till Rumänien...". Eftersom Emils far avled kort därpå i Wien och modern önskade att han skulle få en ordentlig begravning, kom familjen Seelig inte med på det tåg som lämnade Wien med destination Rumänien.

"...Irene återförenas med Emil i ett österrikiskt flyktingläger. Emil har rymt från ett krigsfångeläger i Tjeckoslovakien. Han har haft stor tur. Han har överlevt kriget och blivit tillfångatagen av amerikaner. Han har även överlevt svälten i lägret genom att äta gräs..."

Dottern I. Maria Seelig berättade att "...Jag kommer ihåg hur vi gick runt och tiggde i gårdarna runtomkring. Ja, pappa sålde ju någonting, men vi barn gick med såg hungriga ut så det var tiggeri. Så hittade han en annons från en hattfabrik i Karlskrona..."Emil söker arbete och blir anställd som verkmästare. Han börjar arbeta på hattfabriken...". Efter tre år i flyktingläger sätter sig Irene och barnen samt Emils mor på tåget mot Sverige. "...De åker genom ett svältande och utbombat Tyskland upp till en trerummare på Högabergsgatan i Karlskrona..."

Det var fantastiskt att komma till en riktig lägenhet från barackerna i flyktinglägret. Men Emil fick snart problem. Han blev känd över hela Karlskrona som en slavdrivare på hattfabriken. Han hade ett helt annat temperament än arbetarna i Karlskrona. När de gick på toaletten och rökte sprang han efter och jagade ut dem.

– Själv kunde han aldrig fatta att de inte älskade att arbeta. Han kunde verkligen inte förstå det, säger dottern..."

Ola Wong skriver vidare att "...Familjen byggde upp ett nytt liv. Emil sjöd av idéer. När hattfabriken lades ner i Karlskrona startade han en egen fabrik för tillverkning av ridhjälmar. Sedan åkte han till Västtyskland och startade en fabrik till. När muren föll 1989 ville han starta ytterligare en rörelse i östra Tyskland. Då var han redan 80 år gammal och barnen stoppade honom. Han dog den 12 april 1993..." [i Fridlevstads församling].

"– Vi åkte aldrig dit ner till Rumänien. Far ville inte höra talas om det. Han avbröt samtalet så fort Periam nämndes. Han hade satsat sina bästa år på att bygga upp sin dröm där, och så förstördes allt. Morsan kanske pratade om Rumänien ibland, men inte mer...".

Bilden till höger är hämtad från hattfabrikens julfest år 1966.

Från vänster: Arne Lannerhed, Emil Seelig, John Moberg.

Ytterligare annan bild från samma fest.

Fr vänster: Emil Seelig, Lars-Erik Hedenbro, Gösta Friberg.

Höger (närmast fönstret) Ingeborg Håkansson, Ingegärd Johansson, Börje Lundbladh, okänd kvinna.

Källor: Hans Lindqvist (Karlskrona), Ola Wong (barnbarn till Emil Seelig), "No, I'm from Borås" av (av Ola Wong, utgiven 2004, s 40-46), Sveriges Dödbok 1947-2006.